Jag vill verkligen vara en genuin människa. Det är emellertid svårt att vara både genuin och duktig; duktigheter och prestationsstress hindrar det genuina och äkta. Därför att en genuin person är den hon är, medan en ”duktig flicka” försöker motsvara andras förväntningar och vara omgivningen till lags. Och en genuin person säger vad hon verkligen menar, medan en ”duktig flicka” försöker säga det som förväntas och som inte upprör.
När jag var en jätteduktig flicka, så följde jag många oskrivna sociala regler för att uppfattas som trevlig och bli omtyckt. Till priset av äktheten.

Framtvingade frågor vs. naturlig nyfikenhet

Förr i tiden, när jag var en mycket duktig flicka, trodde jag att man var tvungen att ställa massor av frågor till omgivningen. För att visa intresse och inte framstå som egocentrerad. Huruvida jag var nyfiken på svaret eller inte, var av underordnad betydelse.

En av det mest framtvingade och missbrukade frågorna måste vara ”hur är det?” Denna fråga ställs ofta trots att det fattas tid, ork och/eller intresse för ett uppriktigt svar. Denna viktiga fråga har nästan omvandlats till en betydelselös hälsningsfras.

Nu för tiden försöker jag istället vara naturligt nyfiken genom att enbart fråga om sådant som jag verkligen undrar. Om jag inte är genuint nyfiken på svaret, så försöker jag vara tyst istället. Ibland råkar jag emellertid ställa någon ”artighetsfråga”. Kanske för att tystnaden känns för läskig. Men jag försöker att enbart fråga ”hur är det?” när jag har både tid, ork och intresse för ett ärligt svar.

Krystade komplimanger vs. uppriktig uppskattning

Förr i tiden trodde jag att man var tvungen att ösa ur sig massor av beröm till omgivningen. Även om det innebar att man inte talade sanning. Jag trodde att det var min plikt att säga ”åh, så fint!” varje gång någon varit hos frisören. Och att man var tvungen att säga ” tack, det var jättetrevligt!” varje gång man besökt en släkting. Även om det varit jättetråkigt. Genom att använda komplimanger på detta vis, förvandlas de till tomma artighetsfraser.

Nu för tiden strävar jag efter uppriktig uppskattning; alltså att enbart ge beröm när jag verkligen menar vad jag säger. Så att det blir trovärdigt och betydelsefullt.

Konstlat kallprat vs. trygg tystnad

Jag trodde förr att tystnader i sociala sammanhang verkligen borde undvikas. Jag trodde att ständigt pågående prat var ett bevis på att man hade trevligt. Så hellre konstlat kallprat än en stunds tystnad. Kanske ställde jag någon fråga som jag egentligen inte undrade.

Nu för tiden strävar jag efter att prata när jag vill prata och att vara tyst om jag inte har något att säga. Ibland leder detta till obekväma tystnader, men i rätt sällskap kan det uppstå en trygg och avslappnad tystnad.

Erkänn att du inte är en godhetsängel!!

Acceptera att du inte är Jesus eller Moder Theresa! Alla dina tankar och känslor är inte goda. Tyvärr! Det är inte särskilt passande för en ”duktig flicka” att känna exempelvis avundsjuka, missunnsamhet eller girighet. Jag tror därför att många duktiga flickor ger sken av att de aldrig har sådana förbjudna känslor. Men det blir ganska falskt. Förr i tiden erkände jag aldrig att jag kände avundsjuka, för det kändes fult. Men den existerade ju ändå. Jag tror att icke erkänd avundsjuka kan yttra sig lite hursomhelst; kanske pratar man skit bakom ryggen på personen man känner avundsjuka gentemot. Nu har jag upptäckt att det är väldigt avväpnande att erkänna sin avundsjuka, för då tar den inte lika omedvetna uttryck.

Släpp fram din inre Carolina Gynning!

För 15 år sedan var antagligen Carolina Gynning och jag oerhört olika varandra. Jag följde massor av sociala regler, censurerade mina tankar innan jag omvandlade dem till ord, försökte vara alla till lags och vågade verkligen inte ta stor plats. Jag var alltså en mycket artig och trevlig person. Men inte särskilt spontan och rolig.

Carolina Gynning verkade istället vara sig själv! Hon verkade säga vad hon ville utan att censurera sig själv. Och hon tog stor plats. Hon var alltså mindre artig än jag. Men hon var äkta, spontan och rolig. Så ville jag också vara. Jag har senare kommit till insikt om att jag faktiskt är ganska spontan. Och att jag kan vara riktigt rolig. Men förr i tiden var jag så rädd för att inte vara alla till lags, och det satte stopp för det spontana och roliga.


Lyssna gärna på femte avsnittet av före detta fröken Duktig – podden! Den innehåller klart fler saftiga detaljer än denna skriftliga sammanfattning!
Om du inte vill lyssna via spelaren ovan, så hittar du andra plattformar att lyssna från här!

Dela detta: