5. Trött på tillgjord trevlighet


Jag vill verkligen vara en genuin människa. Det är emellertid svårt att vara både genuin och duktig; duktigheter och prestationsstress hindrar det genuina och äkta. Därför att en genuin person är den hon är, medan en ”duktig flicka” försöker motsvara andras förväntningar och vara omgivningen till lags. Och en genuin person säger vad hon verkligen menar, medan en ”duktig flicka” försöker säga det som förväntas och som inte upprör.
När jag var en jätteduktig flicka, så följde jag många oskrivna sociala regler för att uppfattas som trevlig och bli omtyckt. Till priset av äktheten.

Framtvingade frågor vs. naturlig nyfikenhet

Förr i tiden, när jag var en mycket duktig flicka, trodde jag att man var tvungen att ställa massor av frågor till omgivningen. För att visa intresse och inte framstå som egocentrerad. Huruvida jag var nyfiken på svaret eller inte, var av underordnad betydelse.

En av det mest framtvingade och missbrukade frågorna måste vara ”hur är det?” Denna fråga ställs ofta trots att det fattas tid, ork och/eller intresse för ett uppriktigt svar. Denna viktiga fråga har nästan omvandlats till en betydelselös hälsningsfras.

Nu för tiden försöker jag istället vara naturligt nyfiken genom att enbart fråga om sådant som jag verkligen undrar. Om jag inte är genuint nyfiken på svaret, så försöker jag vara tyst istället. Ibland råkar jag emellertid ställa någon ”artighetsfråga”. Kanske för att tystnaden känns för läskig. Men jag försöker att enbart fråga ”hur är det?” när jag har både tid, ork och intresse för ett ärligt svar.

Krystade komplimanger vs. uppriktig uppskattning

Förr i tiden trodde jag att man var tvungen att ösa ur sig massor av beröm till omgivningen. Även om det innebar att man inte talade sanning. Jag trodde att det var min plikt att säga ”åh, så fint!” varje gång någon varit hos frisören. Och att man var tvungen att säga ” tack, det var jättetrevligt!” varje gång man besökt en släkting. Även om det varit jättetråkigt. Genom att använda komplimanger på detta vis, förvandlas de till tomma artighetsfraser.

Nu för tiden strävar jag efter uppriktig uppskattning; alltså att enbart ge beröm när jag verkligen menar vad jag säger. Så att det blir trovärdigt och betydelsefullt.

Konstlat kallprat vs. trygg tystnad

Jag trodde förr att tystnader i sociala sammanhang verkligen borde undvikas. Jag trodde att ständigt pågående prat var ett bevis på att man hade trevligt. Så hellre konstlat kallprat än en stunds tystnad. Kanske ställde jag någon fråga som jag egentligen inte undrade.

Nu för tiden strävar jag efter att prata när jag vill prata och att vara tyst om jag inte har något att säga. Ibland leder detta till obekväma tystnader, men i rätt sällskap kan det uppstå en trygg och avslappnad tystnad.

Erkänn att du inte är en godhetsängel!!

Acceptera att du inte är Jesus eller Moder Theresa! Alla dina tankar och känslor är inte goda. Tyvärr! Det är inte särskilt passande för en ”duktig flicka” att känna exempelvis avundsjuka, missunnsamhet eller girighet. Jag tror därför att många duktiga flickor ger sken av att de aldrig har sådana förbjudna känslor. Men det blir ganska falskt. Förr i tiden erkände jag aldrig att jag kände avundsjuka, för det kändes fult. Men den existerade ju ändå. Jag tror att icke erkänd avundsjuka kan yttra sig lite hursomhelst; kanske pratar man skit bakom ryggen på personen man känner avundsjuka gentemot. Nu har jag upptäckt att det är väldigt avväpnande att erkänna sin avundsjuka, för då tar den inte lika omedvetna uttryck.

Släpp fram din inre Carolina Gynning!

För 15 år sedan var antagligen Carolina Gynning och jag oerhört olika varandra. Jag följde massor av sociala regler, censurerade mina tankar innan jag omvandlade dem till ord, försökte vara alla till lags och vågade verkligen inte ta stor plats. Jag var alltså en mycket artig och trevlig person. Men inte särskilt spontan och rolig.

Carolina Gynning verkade istället vara sig själv! Hon verkade säga vad hon ville utan att censurera sig själv. Och hon tog stor plats. Hon var alltså mindre artig än jag. Men hon var äkta, spontan och rolig. Så ville jag också vara. Jag har senare kommit till insikt om att jag faktiskt är ganska spontan. Och att jag kan vara riktigt rolig. Men förr i tiden var jag så rädd för att inte vara alla till lags, och det satte stopp för det spontana och roliga.


Lyssna gärna på femte avsnittet av före detta fröken Duktig – podden! Den innehåller klart fler saftiga detaljer än denna skriftliga sammanfattning!
Om du inte vill lyssna via spelaren ovan, så hittar du andra plattformar att lyssna från här!

Dela detta:

4. Dejta utan självkänsla och hångla med prestationsångest

Låg självkänsla kan verkligen vara ett hinder om man vill dejta, hångla eller prova Tinder. Hur ska man våga dejta om man känner sig värdelös? Hur ska man våga hångla om man inte vet hur man gör? Och hur ska man våga syssla med Tinder om man inte tål för många avvisningar?

Prestationer och duktigheter leder inte till en pojkvän

Mitt bästa dejtingtips: var dig själv och lita på att det duger.

Jag har tyvärr inte alltid efterlevt detta dejtingråd. Förut, när jag var en jätteduktig flicka och inte trodde att jag dög, försökte jag prestera för att imponera. Jag försökte exempelvis säga smarta saker, baka imponerande kakor, få en smalare midja, använda kontaktlinser trots att mina ögon inte tålde det, och alltid verka glad oavsett hur jag kände mig på insidan. Detta funkar inte!!! Tro mig! Det blir som ett tillgjort skådespel, vilket inte är en vettig grund för ett förhållande.

Att totalförstöra sina dejtchanser

En dag i högstadiet frågade en snygg kille i min parallellklass om jag ville träffa honom. Tror ni att jag blev jätteglad? Nej, det blev jag inte. Jag tog för givet att han skämtade och försökte göra sig lustig på min bekostnad. För det kändes helt orimligt att han faktiskt skulle vilja träffa mig. Så jag blev arg på honom.

Att våga hångla

För att bli bra på att hångla, så måste man våga prova. Men vad händer om man inte vågar det? Om prestationsångesten är alldeles för stor? Man riskerar att hamna i en väldigt ond spiral här: att inte våga hångla när man är i de yngre tonåren innebär att man blir äldre och därför 13 och därför blir  om man inte vågar hångla när man är 13 och låter åren passera, så blir man fortfarande lika oerfaren, men ännu mer osäker, eftersom andras förväntningar på ens hångelfärdigheter ökar med stigande ålder.

Tinder = självplågeri

Jag börjar med en kort beskrivning av Tinder: det är en dejtingapp, som visar bilder på potentiella partners. Man tar ställning till om man är intresserad eller inte. Ett ömsesidigt intresse kallas för ”en match” och innebär möjlighet att chatta med varandra. Men om jag är intresserad av någon som inte är intresserad av mig, så blir det inte en match och vi får inte möjlighet att chatta.

Att få många matcher är smickrande och bra för självkänslan. Men att inte få många matcher, kan skapa osäkerhet; beror det på att jag har glasögon? Fel kroppsform? Att jag är tråkig?

På Tinder är utbudet väldigt stort. Det anses okej att boka in tre dejter per vecka med olika personer. Detta leder till en slags löpande band-dejting där man kan avvisa en person som uppvisar något litet fel och prova nästa. Ni fattar nog att det är lätt att börja tvivla på att man duger.

Mina bästa dejtingtips

Var dig själv! Att ständigt försöka vara duktig blir både utmattande och icke-genuint.

Jag har säkert hört minst 10 000 relationsråd, men framför allt burit med mig följande: när man träffat rätt person, så finns det utrymme att göra fel. Tidigare tänkte jag att jag var tvungen att göra allting rätt för att få en pojkvän. Men man får faktiskt göra fel.



Lyssna gärna på fjärde avsnittet av före detta fröken Duktig – podden! Den innehåller klart fler saftiga detaljer än denna skriftliga sammanfattning!
Om du inte vill lyssna via spelaren ovan, så hittar du andra plattformar att lyssna från här!

Dela detta:

3. Smittsam stress

Alla vet nog att stress är farligt för den drabbade individens hälsa. Men alla vet kanske inte att stressen är smittsam och därmed farlig även för omgivningen. Hur går det till? Vem ligger i riskzonen? Hur kan man undvika smittan? I detta inlägg får du dessutom veta hur det är att vara drabbad av hypokondrisk prestationsångest.


Va?! Är stress smittsamt?

Förr i tiden hade jag ingen aning om att min stress och prestationsångest kunde ha en negativ effekt på andra människor. Första gången jag kom i kontakt med denna tanke var på mitt första jobb efter studenten. På ett utvecklingssamtal fick jag höra att mitt höga arbetstempo och mina korta fikapauser kunde bidra till att skruva upp tempot på arbetsplatsen.

En arbetsplats full av smitta

Några år senare arbetade jag på ett ställe som kokade av stress och prestationsångest. Nedan följer några exempel på ohälsosamma beteenden som förekom där:

  • Nästan ingen av de anställda rörde sig i korridorerna i normalt promenadtempo. Chefen gick fortast av alla.
  • Den höga arbetsbelastningen var ett väldigt vanligt samtalsämne; många berättade att de hade hoppat över sina raster eller arbetat under hela helgen. Detta ansågs vara ambitiöst och duktigt.
  • Det var ofta inte okej att sakna kunskap och be om hjälp. När jag en gång bad en kollega om hjälp, så rapporterade hon min kunskapslucka till chefen.

I efterhand önskar jag att jag inte hade låtit mig svepas med i denna stressade stämning. Men det klarade jag inte då; jag upplevde inte att det var okej att uppvisa lugn. Jag trodde att kollegorna i så fall skulle tro att jag inte arbetade hårt nog. Så jag bidrog istället till att upprätthålla stressen.

Är alla i riskzonen?

Vissa har nog en personlighet som gör dem nästan immuna, medan andra är oerhört lättsmittade. Jag hör tyvärr till de mer lättsmittade. Men det finns lyckligtvis sätt att skydda sig. Jag återkommer till det!

Hypokondrisk stressmitta

Man kan faktiskt bli smittad av stress och prestationsångest trots att det egentligen inte finns något att bli smittad av. Detta kan ske om du till exempel har en talangfull kompis. Om du bara låter dig imponeras och inspireras, så är allt frid och fröjd. Men om du istället tänker att du måste prestera lika bra, så har du plötsligt blivit inbillningssjuk av prestationsångest.

Jag känner människor som blir stressade av att bli bjudna på fina middagar, eftersom de inbillar sig att de måste bjuda igen med en lika flådig middag. Syftet med den fina middagen var antagligen att glädja gästerna och inte att ge dem prestationsångest. Detta leder dessutom till att dessa människor träffas ganska sällan, eftersom det är jobbigt att bjuda på så fina middagar.

Hur undviker jag stressmittan?

Allra först behöver du bli medveten om problemet. För om man saknar vetskap och insikt om ett problem, så är det ju väldigt svårt att göra något åt det. Analysera dig själv! Diskutera med dina vänner! Läs om andras erfarenheter (vilket du gör just nu😜)!

När du blivit medveten om någon smittsam handling, öva dig i att göra tvärt emot; om den smittsamma handlingen du upptäckt är att du och dina kollegor promenerar väldigt snabbt mellan kopiatorn och kontorsplatserna, så börja gå långsamt! Eller var jättenoga med att alltid ta dina raster! Detta blir både en övning i att stå emot den smittande stressen och ett sätt att avstå från att sprida den vidare. Det krävs tyvärr mycket övning.

För dig som drabbas av påhittad/hypokondrisk prestationsångest när någon annan är duktig – försök låta dig imponeras och tänk att vi människor har olika talanger. Så om någon lagar jättefina middagar, beröm och visa uppskattning! Detta betyder inte att du måste laga lika fina middagar. Du bidrar säkert på andra sätt; du kanske ger bort raggsockor som du själv har stickat eller får folk att skratta mycket.

Smittans positiv aspekt

Det är inte enbart stress som smittar. Även lugn, trygghet och prestigelöshet smittar. Därför tycker jag att det är oerhört bekvämt att umgås med lugna och trygga människor.



Lyssna gärna på tredje avsnittet av före detta fröken Duktig – podden! Den innehåller klart fler saftiga detaljer än denna skriftliga sammanfattning!
Om du inte vill lyssna via spelaren ovan, så hittar du andra plattformar att lyssna från här!

Dela detta:

2. Beroende av bekräftelse

Detta inlägg är en djupdykning i bekräftelseträsket: varför är det farligt att vara bekräftelseberoende? och varför ligger ”duktiga flickor” i riskzonen? Förr jagade jag efter bekräftelse med ljus och lykta, men numera försöker jag ta makten över mitt bekräftelsebehov.


Att få bekräftelse kan vara oerhört härligt. Men det kan också vara farligt, eftersom det är beroendeframkallande.

Den duktiga flickan är osäker på sitt eget värde. Hon kan inte berätta för sig själv att hon är värdefull och behöver därför få den bekräftelsen utifrån.

Varför är bekräftelseberoende farligt?

Det finns många svar på denna fråga, men jag fokuserar nu på ett av dem: bekräftelseberoendet kan få den duktiga flickan att tappa bort sin egen, inre vilja. Eftersom hon så himla gärna vill ha bekräftelse från andra människor, så försöker hon leva upp till deras förväntningar. Då blir dessa människor nöjda och berömmer och bekräftar den duktiga flickan. Detta innebär att hon tvingas göra avkall på sin egen vilja. Hon låter sig alltså styras av andra människors vilja så att de bekräftar henne, och prioriterar detta högre än att följa sin egen vilja.

Min bekräftelsejakt

Jag bakade ofta förr i tiden. Och jag trodde verkligen att jag tyckte att bakning var jättekul. Jag har sedan insett att bakningen i första hand var en jakt på bekräftelse; att göra goda och snygga kakor ledde ofta till att folk blev nöjda och berömde mig.

Jag trodde också att högsta betyg i alla ämnen var livets mening. Numera vet jag bättre; trots att jag inte har ett riktigt bra svar på frågan om livets mening, så är jag säker på att det inte handlar om höga betyg i skolan. I efterhand önskar jag att jag hade umgåtts med kompisar betydligt mer och pluggat klart mindre.

Jag borde ju blivit oerhört glad när jag fick bekräftelse, eftersom jag suktade så hårt efter den. Så var det emellertid  inte. Varför inte det?

  1. Jag blev generad och obekväm. Jag försökte därför argumentera emot och ”prata bort” det. Om någon berömde mina kakor kunde jag svara att vem som helst hade klarat att baka dessa superenkla kakor.
  2. Jag blev skeptisk och vågade inte tro på att den som berömde mig var ärlig. Jag tänkte att berömmet framfördes av vänlighet och inte för att det var befogat.
  3. Jag fick prestationsångest och kände en stark press att prestera minst lika bra framöver. Jag var rädd att personen i fråga skulle sluta tycka att jag var bra. Om någon berömde mina kakor, så försökte jag alltså baka ännu godare och ännu snyggare kakor nästa gång.

En AHA-upplevelse

Efter ett tag började jag inse att mitt sätt att hantera bekräftelse inte var vettigt. Denna insikt startade när jag var 16 år och berömde en kille för att han hade utfört en uppgift på ett väldigt bra sätt. Han reagerade inte alls så som jag skulle ha reagerat; han tackade och visade att han blev jätteglad. Jag hade antagligen blivit generad och obekväm och ”pratat bort” berömmet. Hans reaktion gjorde mig glad, eftersom jag förstod att mina ord faktiskt hade landat hos honom.

Efter denna händelse blev jag lite bättre på att tacka för och ta emot den bekräftelse jag fick. Mitt bekräftelsebehov var emellertid fortfarande lika stort.

Min relation till bekräftelse idag

Idag är jag medveten om problemet. Förr i tiden var jag omedveten om att jag lät mig styras av andra människors förväntningar för att de skulle bekräfta mig. När jag nu för tiden faller in i mitt gamla beteende och exempelvis städar för att mina gäster ska berömma mitt fina hem, så kan jag stoppa och fråga mig själv varför jag städar; är det för att jag själv verkligen vill städa eller för att jag jagar bekräftelse?

Nu för tiden övar jag mig i att avstå från att göra duktigheterna som kan generera beröm. Ibland överdriver jag oduktigheterna extra mycket; jag kanske låter mitt hem vara extra stökigt eller bjuder på extra tråkiga kakor. Ju mer jag övar, desto mindre blir mitt behov av att visa mig duktig.

Avslutningsvis vill jag förtydliga att det förstås är helt ok att tycka att bekräftelse är härligt och upplyftande. Det farliga är att vara beroende av den.



Lyssna på avsnittet  – det innehåller klart fler saftiga detaljer än denna skriftliga sammanfattning!
Om du inte vill lyssna via spelaren ovan, så hittar du andra plattformar att lyssna från 
här!)

Dela detta:

1. Från dumma duktigheter till utmattning

I detta inlägg besvaras frågor som ni kan tänkas ha kring en ny podd: Vad ska den handla om? Varför finns den? Vem är Anna? Vad betyder ”duktig flicka”?


Eftersom podden är ny, gissar jag att ni har ungefär följande frågor:

  • VAD handlar den om?
  • VARFÖR finns den?
  • VEM är Anna?

Jag ska därför försöka besvara dessa frågor.
(för allas hjärnor fungerar väl likadant som min. Eller?😜 )

VAD?

Podden kommer i huvudsak att handla om MIG
– Anna Johnsson.
Närmre bestämt om den jätteduktiga flicka som jag har varit…
…och om hur jag försöker bli allt mindre duktig (i synnerhet sedan jag drabbades av utmattning).

VARFÖR?

Min önskan är att inspirera dig till att också bli mindre duktig. Jag tror att man mår bättre då.
Jag har gjort SÅ MÅNGA dumma duktigheter.
Om jag berättar om dem, så kanske du kan lära dig något. Eller åtminstone skratta lite åt mina misstag och känna dig som en vettigare människa än jag😊.

VEM?

Jag är en 32-årig kattägare från Landskrona.
Jag älskar att pyssla, fredagsmysa och att titta på realityserier där människor söker kärlek.
Jag ser snäll ut, men gillar skarpt att retas och uppskattar när människor har självdistans.
I detta sammanhang är det dock mest relevant att berätta att jag är en före detta duktig flicka som numera är utmattad. Allra ”duktigast” var jag nog i högstadiet; det enda som kändes viktigt var att få högsta betyg i allt. Jag kände mig värdefull så länge jag presterade på topp. Men ett sämre provresultat fick mig att känna mig värdelös.

Vad betyder egentligen ”duktig flicka”?

En duktig flicka är någon som försöker bevisa sitt värde genom att vara duktig. Någon som känner sig värdefull enbart om hon presterar på topp. Den duktiga flickan definierar sig själv genom vad hon gör och inte genom vem hon är. Hon har en svag, prestationsbaserad självkänsla.



Lyssna gärna på första avsnittet av före detta fröken Duktig – podden! Den innehåller klart fler saftiga detaljer än denna skriftliga sammanfattning!
Om du inte vill lyssna via spelaren ovan, så hittar du andra plattformar att lyssna från
här!

hej

VA?! ÄR DET INTE LITE SJÄLVUPPTAGET?

Dela detta:

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén